Snöstorm på Hissö

Hissö naturreservat lördag 3 februari.

Morgonen började med att hela familjen sjöng lite fint en födelsedagshälsning för min käre bror Niclas, som nu även han med rätta kan kalla sig medelålders. Familjens fina framträdande i pyjamas förevigades på mobil och översändes till jubilarens förtjusning.

Sedan följde läxor och städning av huset. En fin och trevlig lördagstradition. Det är underbart att se hur de förtjusta barnen snabbt skrider till verket när order om läxor och städ ges.

Nåväl, efter denna lördagsmorgon fylld av bestyr gav jag mig ut mot Hissö för lite naturpromenad och kaffe. Barn och fru gick på sitt håll till kompisar och yoga.

Marken var bar och himlen lätt mulen. Någon minusgrad.

Parkerade strax norr om Hissö båtklubb och satt kvar med öppen dörr i bilen för att snöra kängorna. En korp kraxade i en grantopp bara 50 meter bort. Den kanske jag skulle smyga mig närmare och fota? tänkte jag. Ska bara knyta skorna och slå en sjua först (städkaffet gör sig påmint…). Givetvis hann korpen flyga iväg innan jag blivit klar med allt.

Fortsatte istället in på en stig mot en väldigt gammal ek. Eken måste vara flera hundra år gammal och var till stora delar ihålig. Marken kring den täcktes av träflis från ekens sönderfallande innanmäte. Ett så här gammalt träd är en mycket rik biotop med alla insekter och svampar den gömmer. Säkert 40 cm djupt med träspån. Är ingen ekexpert, men det är inte omöjligt att denna ek i sin ungdom såg kungligheter och biskopar som strosade förbi från det närbelägna Kronoberg slott. Kanske Erik XIV eller Nils Dacke slagit en sjua på just denna ekplanta för 450 år sedan? En svindlande tanke! Undrar om det  var en ek jag lättade trycket på för tio minuter sedan och om den, på grund av det, kommer leva ett par hundra år?

En MYCKET gammal ek. Säkert flera hundra år. Ett eget ekosystem fyllt av insekter och svampar som ger möjligheter åt andra större djur. Kanske bevattnat av Erik den XIV i slutet av 1500-talet då han besökte Kronoberg slott? 🙂

Drog mig vidare ner mot stranden och följde stigen norrut. Ett lätt snöfall drog in från öster.

Bland smågranarna vid vattnet tittade jag på några mesar och de tittade på mig tycktes det. Ett par talgoxar och en entita for nyfiket pipande omkring mig i de täta gransnåren.

Vackra isformationer på Hissö.

Snöfallet tilltar under min färd norrut och marken täcks fort av ett snölager. Flera meståg med blandade arter av mesar (talgoxe, entita, talltita. blåmes)  flyger och stannar i lövträdens toppar. Mestågen är en företeelse vintertid då olika arter av mesar bildar flockar som tillsammans hjälps åt att söka föda.

En vacker bergig brant vid sidan av stigen lockade mig med en lagom häftig äventyrskänsla. Så jag bestämde mig för att avvika från stigen och klättra upp här.

Vacker, lite lagom spännande vandring uppför klippblocken lockar mig att frångå stigen.

Uppe på toppen av den lilla bergknallen bredde en bokskog ut sig. En flock stjärtmesar hängde i trädens tunnaste grenar och jag försökte få upp kameran för att snabbt fota dem. Men mina stelfrusna händer och det ymniga snöfallet gör det ganska svårt att både fota och använda kikaren. Objektiven blir immiga och snöiga.

Snöfallet orsakar en del praktiska problem i användandet av optiskt utrustning.

Än så länge är turen trevlig och lite lagom äventyrligt spännande. Men snöfallet tilltar och därför beslutar jag att ta kaffepaus nu för att sedan dra mig tillbaka mot bilen. Vill ju helst inte köra fast i snödrivor på oplogad väg heller. Säkerheten främst! Men först lite kaffe, medan rumpan ännu är varm!

Kafferasten i tilltagande snöfall. Bäst att ta rasten nu så jag hinner hem innan jag blir för kall eller bilen blir insnöad. Turen var faktiskt mer trivsam än bilderna ger intryck av. Äventyrskänsla när man får kämpa lite mot elementen!

Sett idag:

  • Korp
  • Talltita
  • Stjärtmes (Jag får asiatiska associationer när jag ser denna mes. Tänker på kinesiska målningar. Tycker den ser exotisk ut)
  • Svartmes (tog ett foto på en mes bland buskarna och med 75% säkerhet bedömer jag det till en svartmes)
  • Talgoxar

 

RAP-battle i Notteryd

Notteryds naturreservat lördag 27 januari 2018. En plusgrad, anar en blå himmel bakom det gråa molntäcket.

Så här mitt i denna varma vinter lider jag av långfärdsskridskoabstinens. På grund av detta så spenderar jag en del tid på skridsko.net där jag läser färdrapporter och hoppas att isarna ska vara åkbara inom rimligt avstånd från Växjö. Under gårdagen så hade jag läst en rapport från Toftasjön som verkade hyfsat lovande. Två äldre skrinnare hade varit ute och bedömt isen som åkbar. Eftersom att det varit regn och plusgrader i ungefär en vecka sedan den senaste köldknäppen så var jag tveksam till att åka, jag ville först göra en egen besiktning ifrån land innan jag drog med mig åkutrustningen och någon färdkamrat. Säkerheten främst!

Så med ett visst hopp om skridskoåkning på naturis tänkte jag kombinera dagens naturäventyr med en iskontroll vid Notteryds naturreservat vid Toftasjön. Möjligheten fanns för en eftermiddag på skridskor kände (…eller hoppades) jag. det är så ”the Gapfinder” jobbar :), det gäller att hela tiden spana efter luckor som kan användas till kul aktiviteter.

Men väl ute på plats insåg jag att en skriskotur vore alltför riskabel. Någon meter med öppet vatten överallt kring stränderna innan en halv decimeter tjock is tog vid ute på sjön.

Jag promenerade vidare längs de steniga, och av smältvädret leriga, stigarna utmed Toftasjön. Fåglarna sjöng ganska ivrigt och det är stor skillnad jämfört med hur tyst skogen var bara för några veckor sedan. Ett ”Rap-battle” mellan två talgoxar lyckades till och med locka fram solen en kort stund. Vårtecken för en optimist som mig!

Slog mig ned på en blåbärsrisklädd stubbe vid vattnet och drack kaffe efter en stund.

Här bland blåbärsriset drack jag kaffet och underhölls av korsnäbbar och annat!
Utsikt från rastplatsen. Knappt islagd Toftasjö.

Under kaffet flög två korpar över mig. En av dem cirklade lite rakt ovanför mig innan den for vidare. Den hoppades väl att jag var ett kadaver, men jag gjorde den besviken när jag drog upp kameran. Då insåg den att jag var vid full vigör och drog vidare.

Korpen cirklar över mig. Men jag gör honom besviken. Jag är i högsta grad levande!

Jag tycker korpar är fascinerande fåglar. Intelligenta, vackert djupsvarta, ganska stora asätare från de djupa skogarna. Alltid spanande efter döda djur i skogar och kring vägar. Korpen lägger ägg redan i februari eller mars och föder upp ungarna då. Jag antar att det evolutionärt har att göra med god tillgång på mat i form av många kadaver efter en obarmhärtig vinter. Lite som när jag och min fru valde att skaffa barn under högkonjunktur. 🙂

Fyra eller fem korsnäbbar slog sig efter en stund ned i en gran strax bredvid min fikaplats. Vackert röda fåglar med korsade näbbar som bänder upp grankottarna på något sätt.

Den mindre korsnäbben på span. I en gran.
En vackert röd mindre korsnäbb bröstar upp sig i toppen av en död gran.
Med dödsförakt kastar sig den mindre korsnäbben (common crossbill) ut. Vidare mot en levande gran, fylld av kottar den kan bända upp med sin korslagda näbb.

När kaffet var slut och fåglarna flugit sin kos strosade jag tillbaka mot bilen. På vägen hem förundrades jag över två mänskliga artefakter som en arkeolog skulle ha kallat det. Skräp helt enkelt. Troligen framburet över sjöns vågor från Sandsbro på andra sidan.

En fastfrusen vägstolpe och en beachvolleyboll som sett bättre dagar. Tog bollen med mig hem. Long live the good karma!

/Lasse ”the Gapfinder”

Sett idag:

 

 

 

Ovanliga observationer

Söndag 21 januari, någon minusgrad. Fin vinterdag vid stranden strax söder om Pene-scoutgård.

Efter en härlig vinteraktiv helg med skidor, skridsko (på konstis…) och diverse idrottsaktiviteter och övernattningar för barnen så lyckas jag ändå hitta en lucka för naturpromenad på söndagens relativt soliga eftermiddag. Tror min förmåga att hitta sådana luckor närmar sig någon slags superkraft. Once again the mighty ”GAPFINDER” finds a gap for his own personal amusement! 🙂

Tänkte först cykla till valvbron vid Gustavslundskolans kursgård för att promenera längs stranden och undersöka isens bärighet och sedan dra mig mot Kronobergs kungsgård. Jag gick utmed den vintervackra strandvallen och fotade till snötyngda träd.

Vackert eftermiddagsljus på Helgasjöns östra strand. Norr om Ryttartorpet.

Fick syn på en fågelholk som hängde vid stranden. Den vore kul att fota lite närmare tänkte jag. Vid närmare undersökning visade sig holken vara någon slags attrapp. Konstigt, förstår inte meningen med en sådan.

En ovanligt ”grund” fågelholk. Varför har någon gjort en sådan. En practical joker med småfåglar som målgrupp?

En eller ett par rävar hade gjort spår på isen och jag vågade mig ut några meter. Isen höll här, men lämpar sig inte för skridskoåkning ännu.

Rävspår på Helgasjöns is..I varje fall efter att jag googlat lite. Räven har visst ihopklämda tår, med klomärken.

Tog efter ett tag på måfå upp handkikaren och tittade mot strandlinjen vid Helgö på andra sidan sjön.

– Men vad är det där för stor svart klump som lite omotiverat ligger på isen? – Och ett par korpar hackar i något en bit därifrån.

Vänta nu…är det inte…jo men det måste det vara…

Jag känner igen formen, färgen och beteendet från örnmatning på Åsnen för några år sedan.

Det är svårt att se några detaljer i handkikaren, jag önskar verkligen att tubkikaren varit med mig idag. Men när den gråbruna klumpen rör på huvudet efter några minuter är jag ändå säker: – En havsörn sitter därute!

Troligen har den ätit sig mätt på det döda djuret som ligger ute på isen. Nu är det korparnas tur att ta sin del. Kanske örnen har slagit något själv, eller är det ett rådjur som gått ned sig i sjön och drunknat.

Pulsen går upp och jag ändrar planerna för min promenad. Bestämmer mig för att ta kaffet här på strandkanten så att jag kan fota örnen när den majestätiskt så småningom lyfter.  Den kanske ser något bytesdjur och gör en spektakulär attack. ALLT kan hända! Jag sippar lite kaffe. Fotar. Kikar och drömmer mig bort..

ALLT kan som sagt hända!

Men det gör det inte…och jag är inte förvånad, men glad ändå. Örnen sitter där den sitter. Det blir en kamp mellan vems av örnens och min rumpa som först ger upp för kylan. En kamp örnen med lätthet vinner!

En stillasittande havsörn syns som en svart prick i kameran. Tydligare i handkikaren. En eller två gånger på tjugo minuter rörde den huvudet. Lägg märke till korparna/kråkorna tjugo meter till höger om örnen. Där äter de av något as.

I skogen bakom mig hördes några änders skrattliknande kvackande och en kråkas kraxande. Kändes lite som för att reta mig, där jag väntade förgäves på att örnen skulle göra något spektakulärt. Påminner mig om en sekvens i Sällskapsresan där en and retfullt skrattar när en kille inte får igång båtmotorn.

Efter tjugo- trettio minuter var jag mätt på kaffe och började promenera mot de kvackande änderna istället. Jag vet att en damm, med öppet vatten ligger i närheten.

När jag klev ut ur skogsbrynet och in på den öppna ängen innan dammen gjorde jag DAGENS ANDRA OVANLIGA OBSERVATION:

Nämligen Andreas Nilsson, med fru och två barn. Andreas har jag inte träffat mer än ett par gånger de senaste åren. Så medan han och hans familj avslutade korvgrillningen så förklarade jag ivrigt att det satt en örn därute på isen. Andreas och hans fru lånade kikaren och kollade. Kanske inte fullt lika entusiastiska som jag. Men det var i alla fall kul att träffas en stund!

Fortsatte vidare till dammen med öppet vatten. Där i simmade minst hundra gräsänder, som ju måste ha öppet vatten för att klara sig.

I snön på det frusna bäckvattnet under bron såg jag ekorrspår på hemvägen. Nöjd över dagens vinteräventyr manade jag på apostlahästarna mot hemmets varma vrå!

En ekorre har skuttat över bäcken.

Sett idag:

 

Snedsteg in på brottets bana

Lördag 13 januari Stärnö Naturreservat Karlshamn

Nollgradigt, lätt mulet väder. Upp i ottan hos svärföräldrarna och ut med bilen till Stärnö, där vi ofta är på sommaren. Nu väntar dock inga bad, solvarma klippor eller snorkelturer i 9 gradigt vatten (vilket jag flera gånger på sommaren upplevt här…) men väl vandring och havsluft. Kan visserligen tänka mig att vattentemperaturen bara är några grader kallare än 9 grader just nu, kanske synd att jag inte tog med våtdräkt och övrig snorkelutrustning ändå 🙂

Redan i bilen på väg ut fick jag min första naturupplevelse: Ett äkta par av skata flög över vägen, där (troligen) hanen bar en stor kvist, redo för boet i något närbeläget träd. Ett tidigt, men härligt vårtecken!

Parkerade nere vid badstranden och möttes genast av spillkråkans skriande från reservatets gammelskog. Skogen består mest av gamla furor vid vitlavsklädda berghällar och en hel del bok. Jag och några morgonpigga hundägare började vår vandring upp längs grusvägarna utmed havet.

Stannade till vid en berghäll som haft blåblodigt besök. Reservatet invigdes 2014 av Kronprinsessan. När jag full av vördnad, med tårande ögon betraktade plaketten såg jag några andfåglar en bit ut i badviken. Men som vanligt så här tidigt på morgonen och året så är det svårt att se bra i det svaga ljuset. De tårfyllda ögonen hjälpte ju inte heller. Tårarna kan möjligen ha uppkommit av vinden då vördnaden plötsligt kändes tveksam för en republikan.

Kronprinsessans signatur pryder en häll i reservatet. Fasen vad ögonen svider…vind eller vördnad?!

Fortsatte grusvägen fram och tog ett snedsteg åt höger , då en spännande skylt uppenbarade sig….

Det här lät spännande tyckte jag. Har aldrig beträtt brottets bana, men nu gör jag det. Detta känns lite lagom ”Breaking Bad” för mig!

In på brottets bana vid 41 års ålder. Lite onödigt kanske du tycker, lite spännande tycker jag. Stigen förde mig ner mot havet och ett gammalt gatstensbrott. Havsvindar, rogivande vågskvalp och ett ganska dramatiskt landskap av klippblock och ratade gatstenar mötte mig. Jag tycker alltid att vågor som bryts mot stranden ger en härlig upplevelse, oavsett väder. Det är väl minnen av sommar och sol som undermedvetet tränger upp antar jag. Gatstensbrottet består av flera hundra kvadratmeter klappersten och raviner beklädda med småträd. Här vandrade och klättrade jag kring en bra stund. Road av strapatserna och fascinerad av vyerna. En fiskare som kom gående med haspelspöet i näven fick mig att dra mig ut mot den steniga stranden igen.

Dramatiska klippor i gatstensbrottet. Här var spännande att klättra omkring!
Här bröts det gatstenar i gamla tider…
Tall, hav och ratad gatsten…kan det bli bättre?

Ett tiotal änder låg cirka sjuttio meter ut i bränningarna vid en liten kobbe. Hade lite svårt att artbestämma dem. Tänkte först att det var knipor, men det kändes lite konstigt. Fotograferade dem och även om bilderna inte blev särskilt bra så såg jag tydligt tofsar i bakhuvudet på dem när jag senare tittade på dem därhemma. Det var en flock viggar som låg därute. Kanske var två av dem knipor. De höll sig lite avsides. En skarv tog också till flykten och flög lågt och klumpigt bort över vattnet. Skarven är en dålig flygare och tar ofta det säkra före det osäkra och flyr fältet tidigt när ett hot som en människa närmar sig.

Otydligt…men jag anar i alla fall en tofs på fågeln till höger…det är viggar beslutar jag!

Bland klapperstenarna hittade jag resterna av en fågel. En mås, trut eller till och med svan. Lutar åt en trut på grund av att benen var ganska tjocka, men inte så tjocka som jag misstänker att en svans benpipor är.

Resterna av en trut? Det största benet är tjockt som mitt lillfinger…

De kyliga havsvindarna fick mig tillslut att vilja värma insidan med lite kaffe och spara fingrar och kinder från vintervindarna. Jag drog mig upp i gammelskogen för lä och kaffestund.

Genom bokskog, upp på tallmo med vitlavstäckta hällar. På flera ställen såg jag tydliga spår efter olika typer av stenbrott, murar och annat som människor lämnat efter sig genom århundradena. Undrar hur det såg ut här då stenbrottet var aktivt? När var det?

Här antar jag att man har försökt hugga bort ett klippblock för några hundra år sedan.

Med ryggen mot en tall och rumpan vilande på vitlav gav kaffet mig nya krafter och värme för återfärden mot bilen…Efter kaffet gick jag genom skogen mot bilen. Stannade vid några döda träd där småfåglarna underhöll mig ett slag. Väl hemma hos svärföräldrarna igen avslutades utfärden med en sista naturupplevelse i form av en flock sidensvanar som kalasade på äpplen i en trädgård. Vackra fåglar sidensvansarna tycker jag.

En sidensvans smälter de halvruttna äpplena den nyss ätit i svärfars trädgård…De utsträlar lite punkattityd tycker jag.: Starka färger, tofs, blir berusade av hemjäst frukt.

Sett idag:

Drakhus, eremithydda och mördartalgoxe

Söndag den sjätte januari: Frostprydd mark och strålande sol. En stärkande familjeutflykt till vackra Braås Park.

Efter sonens fotbollsträning som startade klockan åtta på morgonen i GBJ-arena var jag fortfarande lite sömndrucken efter att ha suttit på läktaren och kollat när smågrabbarna lirade boll. För att friska upp sinnet och råda bot på trolig D-vitaminbrist hos hela familjen (jullovet har ju varit bra, men väldigt solfattigt…) beslutade vi oss för att åka ut till Braås. Där lockade stärkande naturäventyr och senare middag hos far och mor. En deal som till och med barnen, efter viss övertalan, tyckte lät bättre än en förmiddag där kinderna endast brändes av iPadens strålar snarare än solens.

Efter en halvtimma i bilen parkerade vi vid skyltningen till Braås Park och naturskyddsområdet invid vägen till Böksholm.

Den lilla stigen i anslutning till parkeringen ledde oss upp på rullstensåsen, som gett samhället Braås dess namn. Vackra gamla frostprydda ekar och kulturlämningar efter tiden då baron Rappe ägde herrgården Braåsgård i slutet av 1700-talet fanns i blickfånget längs vägen.

Uppför backen, ut till äventyret ungar och tant!

Spår av vildsvin som bökat upp jorden syntes tydligt på flera ställen uppe på åsen. Bland annat där jag fotade den gamla herrgårdsbyggnaden.

Här har vildsvinen varit och bökat bland de frostnupna eklöven. Braås gård i bakgrunden- Herrgården där Rappe bodde för sådär en 200 år sedan.

Vi gick förbi det mystiska, lätt spöklika kapellet som kallas Eremithyddan. Barnen har varit här tidigare, men det var längesedan så de tyckte det var jättespännande att gå in i kapellet, som är klätt med granbark utvändigt och björnmossa invändigt. Kapellet ska enligt sägnen uppförts som en kuriosabyggnad av baronen eller enligt informationsskyltarna av en frimurarorden. Eventuellt ska här också ha bott en eremit under artonhundratalet. Troligast är väl ”frimurarspåret”.

Eremithyddan, lite fantasieggande och spöklikt. Troligen uppfört som lokal för frimurarsammankomster. Men även vid spökrundor i min ungdoms scoutår!
Proportionerna ser lustiga ut. Ser nästan ut som ett leksakshus. Men här är den i alla fall: Eremithyddan i Braås park. Lägg märke till att den är klädd i granbark. Här har den stått i sådär 200 år.

Vi gick vidare ner mot sjön Örken och upp på en liten klippa där baronen för cirka en tvåhundra år sedan byggt ett litet lusthus. I toppen prytt av en snidad drake och med fin utsikt, säkert en mil upp längs sjön. Skogen var tyst, så när som på en skrikande spillkråka och en jagande hund på långt avstånd.

Här dracks det nog en hel del punsch av herrskapet för några hundra år sedan. Sedan kunde de ju sitta och kurtisera lite medan de blickade ut över Örkens vidder.

Här stannade vi och fikade, kastade pinnar på den tunna isen och njöt i solen. Isen sjöng fint när pinnar och stenar träffade den. Ljud som fortplantas långt ut över vattnet. Isen, ljudet och solen får mig att hoppas på kommande långfärdsskridskoturer. Håller sig bara temperaturen på några minusgrader någon vecka så ser det bra ut för skridskoäventyr. Förra året fick vi ett tiotal fantastiska turer både på Helgasjön och Örken.

Lingon, vitlav och ljung under ett prydande frosttäcke. Med fin utsikt över sjön Örken i bakgrunden.
Frusna lingon och vitLAV. INTE vitMOSSA. Shroomie FunGuy-expert förklarar symbiosen….

I en hasselbuske nära drakhuset satt några stycken gråsiskor och åt av buskens blomhängen. Solen låg på fint på dem och jag kunde sitta endast några meter ifrån dem och titta medan de åt.

En gråsiska som tillsammans med sina fyra kompisar satt och åt av hängena. De tycktes liksom vi njuta av solens injektion av D-Vitaminer.

Efter fotosejouren med gråsiskorna tyckte jag att jag var värd ytterligare en kopp kaffe. Så uppe vid drakhuset böjde jag mig efter termosen för på fyllning. Då föll systemkameran ur sin väska och träffade stenhällen med en metallisk duns.

Jag tog ytterligare några foton med kameran på hemvägen, så den tycks ha klarat smällen.

Sett idag:

 

 

 

MellandagsLERA

30 December- På jakt efter strömstare vid Bergkvara/Bergunda forsar

Gick upp vid halvåtta tiden och körde ut till Greve Posses Bergkvara där jag läst att Växjös mest strömstaresäkra fors finns. Jag använder mig ofta av naturkartan.se och kvällen innan hade jag läst om att de dämda forsarna vintertid gav möjligheter att se både strömstare och eventuellt utter. Jag kan verkligen rekommendera naturkartan.se i din egen jakt på utflyktsmål i närområdet.

Efter lite snirklande med bilen kring forsarna i jakt på en bra parkeringsplats föll mitt val på en liten äng. Eventuellt inte helt laglig, men inga skyltar motsade mitt val i alla fall.

De vackra valvbroarna över Helige å Bergkvara. Skulle jag få se strömstare? Kanske till och med utter?

Promenerade ned till ladan som ligger bredvid de vackra valvbroar som forsarna flyter under. Nästan genast får jag utdelning. I ögonvrån ser jag en liten vit fläck på en svart klump, lite omotiverat sittandes på en stock ett femtiotal meter ut i vattnet. Egentligen ganska lätt att missa om man inte vet vad man ska titta efter, men där sitter den och vilar lite efter kanske morgonens första matdyk i forsen. En strömstare. En ganska charmig fågel tycker jag. Fotovänlig också eftersom att den ofta sitter på någon sten mitt i forsen och inväntar nästa jakt. De dyker ned, springer sedan på bottnen och fångar larver av olika slag.

Koltraststor, med vit fläck på bröstet. Här sitter strömstaren och väntar på nästa dyk. Tittar höger…
…och tittar vänster.

Efter att strömstaren fått nog av uppdraget som fotoobjekt och flugit iväg beslöt jag mig att följa forsarna söderut.

Jag gick längs vägar där endast en tunn frosthinna täckte leran. Det var svårt, för att inte säga omöjligt att gå nära forsen eftersom att ett stycke sumpskog låg mellan mig och det brusande vattnet. Sumpskogen får mig att tänka på Star Wars och Dagobahsystemet dit Luke åker för att träna upp sina förmågor. Förväntar mig nästan att Yoda hummande och skrockande dyker upp bakom någon stubbe i leran.

Dagobah system? Yoda?! Hallå?

Ikväll ska jag se den nya Star Wars-filmen på bio, så de associationerna kanske inte är så konstiga. Vill du få dig ett uppmuntrande garv i dessa mörka tider så tittar du på filmklippet nedan. Blodomloppet kan ju behöva ruskas igång ibland av ett redigt flabb.

Brenda didn´t hit me and my pants were dry, så jag kom till slut in i mer lättgenomtränglig granskog och gick ned till den lilla sjö forsen mynnar ut i. Där på en klippa med utsikt över Greve Posses ägor och slott på andra sidan sjön tog jag kaffepausen. Bergkvara slottsruin som är från 1400-talet hade varit ett fint motiv, men dessvärre var hela ruinen täckt av en vit tygsvepning. Såg mer ut som ett kärnkraftverk än en romantisk slottruin…Någon typ av renovering antar jag. Får återkomma och fota när ”täcket” åkt av.

Mossa i förgrund Posses ägor i bakgrund.
Ringhals eller Bergkvara slottsruin?

Nåväl, kaffet smakade gott ändå och i morgonljuset över sjön roade mig flera fåglar. En familj knölsvanar, med hane, hona och årsunge for på vinande vingar förbi. Knölsvan i flykt på nära håll är en ganska mäktig upplevelse. Vingslagen låter mer än man tror.

Flera storskrakar och två knipor (hane och hona) knep också en jaktplats i viken framför mig. Länge simmade de omkring och dök efter småfisk.

När kaffet var urdrucket, kakorna slut och fåglarna på sjön flugit sin kos begav jag mig åter mot valvbroarna och forsarna. I skogen på vägen dit såg jag tydliga spår av svin. Både vildsvin som på stora områden bökat upp mossan och skitgrisar av mänsklig sort som dumpat mängder av sopor. Plastpåsar, flaskor och metallskrot låg spritt över ett stort område. Kan inte sluta förundras över hur korttänkta många av oss människor är. Dessvärre är ju nedskräpningen speciellt med plaster ett mycket stort miljöproblem över världen.

Lite av det jag hittade i skräpväg..
Skadedjuren på vår planet tröttnar nog snart på vår nedskräpning…
…de största skadedjuren på planeten är nog tyvärr vi människor…

Nån säljare från Greenpeace ringde mig häromdagen och berättade att det snart finns mer plast än fisk i haven! Nu gav jag inte Greenpeace några bidrag denna gången så för att bättra på karmakontot tog jag i alla fall hem lite av skräpet i skogen. Får komma tillbaka med ett släp om jag ska få med mig allt…

Människans kortsynthet är ganska fantastisk tycker jag. Vi tycks alltid resonera: Det jag inte ser har jag inte ont av. Det är egentligen samma resonemang när man slänger skräp i naturen som när man flyger till Thailand. Skräpresonemanget lyder väl ungefär: – Om jag lägger skräpet här så försvinner det nog när jag gått iväg. Ser JAG det inte så finns det inte.

Thailandsresonemanget lyder väl ungefär så här: – Visst, rent logiskt förstår jag ju sambandet mellan flygresor och växthuseffekten. Men sedan förra gången vi flög så märkte jag ingen värmeökning här hemma. Ser JAG det inte så finns det inte.

Så jag tror jag dristar mig till TVÅ nyårslöften av miljövänlig karaktär i år:

  1. Jag ska INTE flyga….till Thailand i år.
  2. Jag ska minska min plastkonsumtion och framförallt INTE slänga plaster i naturen.

Väl framme vid valvbroarna och forsen igen får jag vårkänslor. Lite tidigt kan tyckas såhär på årets näst sista dag. Men det har sin förklaring. En talgoxe i toppen av en björk har tydligen också vårkänslor denna varma vinter. Den sjunger sin vårsång för full hals! Känslolägen smittar, tänk på det! Tack vare talgoxens sång byts irritationen över nedskräpningen raskt mot en vårlik positiv känsla i magtrakten. Med en vag känsla av vårförälskelse sladdar jag snart hemåt med bilen. Kanske hinner jag med en kopp kaffe till med frugan och tidningen i solen på altanen när jag kommer hem? Eller just det ja, utemöblerna är ju på vinden…

Med en dåres envshet sjunger talgoxen i hopp om att frambringa våren redan den sista december! Den lyckas i alla fall frambringa vårkänslor hos mig!

Sett idag:

 

 

Vindigt värre

Lördag 23 december, familjeutflykt till Borgmästarudden:

En regnig och blåsig lille-julafton började mysigt med julkalender på TV och tidningsfrukost. Förra veckans julmysiga snö har nu lagom till ledigheten givetvis smält bort.

Vid tiotiden packade hela familjen ryggsäckarna med lussebullar, kaffe, frukt och kikare. Det hade slutat regna och vi körde ut till Bokhultets naturreservat där jag planerat en promenad genom mäktig bokskog till Borgmästarudden. En klippa som ligger vackert vilande ut i Bergundasjön.

Leran på marken klafsade under mina och barnens stövlar medan min frus mer alvlika uppenbarelse på fjäderlätta steg lät kängorna smeka stigen.

Den starka vinden ryckte i trädkronorna och fick de svampätna stammarna att knaka, gnissla och klaga. Men den storm som förde mest oväsen i skogen var inte vinden. Barnen skrämde nog slag på det mesta i djurväg och lämnade troligen faunan i omgivningarna svårt traumatiserad. En skrämd gråhäger flaxade upp ur vassen strax intill stigen. Innan den till sin lättnad kunde undsätta sig från oväsendet på en ö en bit bort.

Promenaden längs stigen gick ändå relativt bra, om än långsammare eftersom att barn gärna tittar på ALLT. Deras naturliga nyfikenhet är visserligen på många sätt avundsvärd, men den tar tid. Vi stannade ett slag vid en omkullblåst trädkrona.  Det var inte utan att hela familjen tittade med extra oro och vaksam blick upp mot de knakande grenarna ovan oss. En fallande tung gren är farlig. Hjälmarna hade vi glömt hemma…

Här stannade vi, undersökte och jagade upp oss. Oroliga blickar mot knakande kronor.

Efter flera undersökta ihåliga träd, underliga svampar och mystiska formationer kom vi fram till Borgmästarudden. Lussebullarna åt vi vilandes på en mossig gammal stock.

Detta spännande hittade vi:

Bokollon som något djur knaprat lite på. Lite konstigt att det lämnat så mycket ätbart. Tippar på någon fågel som ätit slarvigt.
Spännande att kika in- och igenom ihåliga träd.

På stigen gick vi förbi, ja är det inte ännu en rävbajs? Know Da Pooh vad säger du?

Efter fikarasten tyckte barnen att det var dags att undersöka Bergundasjöns tunna is. De frestade, under vår vakande blick,  ödet längst ut på uddens hala klippor där de lekte me tunna isflak.

Håller isen?

Denna gång stod, för ovanlighetens skull i sådana sammanhang, lyckan dem bi. Det vanliga är annars att de inte kan gå förbi minsta vattenpöl eller strandkant utan att vattnet närmast på ett magiskt sätt dragit ned både en och två barnstövlar under ytan.

Sett idag:

GOTT NYTT ÅR FÖRRESTEN!

 

Ruggig julstämning i snårskog längs strandlinje

Lördag 16 december 2017, Promenad där julstämningen smyger sig på längs strandlinjen i Hovshaga

Klockan 07:45 spatserade jag ut genom ytterdörren, in i den mörka, men snöklädda decembermorgonen. Tänkte hålla mitt naturäventyr lite kort idag eftersom vi senare under dagen ska slira iväg längs europavägarna till Rydebäck söder om Helsingborg dit vi är bjudna på glöggmingel. En mycket trevlig och julig aktivitet där gamla vänner kommer mötas över borden.

Längs gatorna bryter adventsljusen upp trädgårdarnas kompakta mörker. Temperaturen ligger kring noll grader celsius och himlen täcks av gråa moln.

Viker snarast möjligt av in på småstigarna som leder fram genom gran och tallskog. När jag kommer ut på en mindre grusväg hör jag en lastmaskin som skottar snö en bit bort. Så för att bevara julstämningen och vildmarkskänslan bestämmer jag mig för att undvika lastaren och ta en ”genväg” rakt in i obanad skogsterräng. Det är tät, snårig, ung granskog med inslag av björkbuskage.

– Det lättar nog snart, tänker jag.

Det gör det inte.

Jag närmast stångar mig igenom de snöklädda buskagen cirka hundra meter.

En liten, vad jag i mörkret tror är en kungsfågel ser jag vid marken kring en liten tall. Har aldrig sett en kungsfågel så långt ned, så därför tvekar jag.

Efter att jag brutit genom den kompakta snårskogen så drar jag mig ner mot sjön. Där är det betydligt mer framkomligt på stig under höga furor. Stigen går över en ganska vacker valvbro i trä.

Valvbron i trä vid strandstigen.

På en parkbänk vid sjön sätter jag mig och tar mitt kaffe. Medan jag skriver lite i anteckningsboken börjar små, hårda snöflingor falla. Flingor som nästan omedelbart smälter då de träffar blocket.

Bredvid parkbänken är lite sumpmark med små buskage. Där ser jag ytterligare en liten fågel som jagar insekter längs marken och grästuvorna kring buskarna. Jag tror det är en kungsfågel, men kanske det kan vara en gärdsmyg. Jag är som sagt lite tveksam till att kungsfågeln håller sig vid marknivå. En immig kikare och väldigt svagt gryningsljus gör det omöjligt att se några detaljer på fågeln.

Kaffestund på parkbänk.

Jag lutar ändå åt kungsfågel eftersom att fågeln utstötte ett mycket ljust pipande. Det ljusa pipande, nästan bjällerliknande ljudet får mig så här i juletid att tänka på låten Silverbells – med Bing Crosby.

När jag med en huvudknyck sveper det sista kaffet möter min blick en svart korp som tyst flaxar förbi tallkronorna ovan mig.

Promenerar efter kaffet hem till stugvärmen. I det tilltagande ljuset ser jag fyra nötskrikor och i en hackspettsmedja precis utanför vårt hus sitter en större hackspett och hamrar en kotte. Lyckas ta en ok bild på den.

Den större hackspetten vid vårt hus önskar att julstressen försvann. Stressen försvinner i skogen, förslagsvis med visad övning.

Under promenaden hem hör jag flera gånger ett fågelläte som närmast låter som när man blåser ljud i en halvfylld läskflaska. Detta är ett ljud jag hört många gånger förr, lite i bakgrunden när jag går genom granskog, eller cyklar hem från jobbet. Jag ser fåglarna som gör ljudet lite på håll och jag tror att detta är domherrar.

Domherren ja, den tycker jag också ger julstämning. Så med detta önskas en God Jul!

Dagens observationer:

 

 

 

 

Snor, snår och gyttja till knäna

10 December 2017 Kronobergs naturreservat, gård och mosse.

Årets första snö hade fallit under natten. Marken var täckt av tre, fyra centimeter nysnö. Perfekt för djurspårning! tänkte jag när jag väcktes av snoriga och iPadsugna barn i bäckmörkret vid sjutiden på morgonen. När ungarna väl installerat sig för morgonmys i soffan utan att väcka mammabjörnen i rummet intill gav jag mig ut i snön.

Min vana trogen cyklade jag, som dragen av en magnet, mot nakenbadet vid Pene i Växjö. (Nakenbadarna ståtade med sin frånvaro även idag skulle det visa sig). När jag for genom den mörka granskogen skrämde jag slag på en korp som yrvaket kraxade i någon topp strax bredvid den lilla grusvägen.

Parkerade cykeln och gav mig av längs en stig in i bokskogen med sinnena på helspänn, sökandes efter djurspår som någon slags Aragorn i Sagan om Ringen.

Nästan direkt började jag följa några spår av två mindre djur. Kanske rävar eller katter helt enkelt. De spåren tog mig raskt ut i snårskogen och den nyss så mysiga, lättvandrade bokskogen förbyttes till svårgenomtränglig snårskog. Men Aragorn ger inte upp så lätt!

Genom snårskogen och ut på hagarna söder om Kronobergs gård där det var MYCKET lättare att ta sig fram. Även här fann jag flera djurspår i nysnön. Både räv, hare och rådjur. Hare och rådjur är jag säker på, medan räven är mer av en spännande gissning.

Jag vek av mot Kronobergs mosse och vandrade in genom blöt snårskog innan jag kom fram till den vackrare delen av mossen som är täckt av vitmossa och furor. Snårskogen och annat ogenomträngligt hade tvingat min väg avsides och ett tag var jag lätt vilse. Dessutom skulle jag lite lätt hoppa till en vitmosstuva, varpå tuvan försvann och min högerfot sjönk ned i gyttja och sörja upp till knäet. Men kängor och vattentäta byxor gjorde att jag endast blev måttligt blöt vid vaden.

Efter en ansträngande vandring i knähög sly kring mossens strandlinje tills jag lyckats lokaliserat mig vid en liten timrad byggnad jag varit vid tidigare, sökte jag skydd vid en rotvälta och avnjöt mitt välförtjänta kaffe.

Räddade dessutom en hålig, vattenfylld och övergiven aluminiumkanadensare upp på land strax innan kaffepausen.

Efter kaffet underhöll småfåglarna mig på vägen tillbaka mot nakenbadet och julefriden infann sig under de snötyngda småtallarna på mossen.

Detta såg jag:

Förlitar mig på falkblicken och lomhörseln…

Lördag den 2 december. Tidig, mörk morgon med någon minusgrad. Bilfärd ut till Helgö naturreservat. Väl ute ur bilen på Helgö påbörjar jag min planerade tur: Halva Helgö runt. Lite stinn i magen och trött i mössan efter gårdagens julbord med Next Position travar jag fram på stigen i bokskogen.

Under morgonens förvirring i mörkret i köket glömde jag visst kikaren. Men det gör inget. Får helt enkelt förlita mig på min falkblick….och lomhörsel.

Som så ofta förr dyker något intressant upp nästan med en gång. Nattfrosten har i det fuktiga vädret skapat fantastiska frostformationer på pinnarna på marken. Det ser nästan ut som någon form av dockhår eller en mycket hårig larv av gigantiska mått.

Även stora grå svampar som i klungor växte på bokarna fångade mitt intresse. Cirka handflatstora skivlingar med grå ovansida. Efter jag konsulterat svampexpert ”Shroomie The FunGuy” och Google så lutar jag åt att det är ostronmussling. Som säljs i affären som ostronskivling…men jag törs inte prova. Är skeptisk till svamp. De kan ju vara otroligt giftiga också.

Gick denna gång åt vänster längs med det utmärkta stigsystemet. Stigen förde mig genom kuperad bokskog till utkanten av en gård som ligger vid sjön. En sumpskog med smala alar och björkar låg granne med vägen som passerade gården. En flock med ett tjugotal gråsiskor åt av alkottarna i toppen. Gråsiska lärde jag ju mig känna igen förra helgen: Kluven stjärt, lätt rosa hjässa och bröst. Dock var det alltför mörkt och de satt högt upp så fotobevis finns inte. Ni får ta mig på mitt ord.

Även några trädkrypare for likt små möss uppför trädstammarna i sumpskogen.

Jag fortsatte längs stigen och planerade att ta mig till platsen där jag skrämde upp storskrakarna för några veckor sedan. Tänkte mig att de möjligen sover på samma ställe och att jag då kanske kan smyga fram och fota dem.

Tydligen smög jag inte särskilt bra för jag skrämde upp en spillkråka som suttit på marken ett tjugotal meter bort. Med klappande vingar flydde den fältet in bland granarna. En ganska stor och mäktig fågel tycker jag.

Väl framme vid stället där storskrakarna befann sig senast smög jag som värsta snipern fram till vattenbrynet. Men där var tomt.

Däremot satt min kompis, större hackspetten, återigen upp i sin smedja och hackade på grankottar som han gjorde senast. När ljuset är bättre i vår verkar denna plats lovande för några fina hackspettbilder. Det är ju lättare att förbereda ett foto om man vet var hackspetten troligen kommer att sitta.

Kafferasten tog jag ute bredvid spången som går tvärs över Herrängs mosse. Satt och njöt bredvid trädet med de stora hackspetthålen och den döda tallen som ser ut som ett T.

Men T är inget för mig. Starkt kaffe ska det vara. Det ska gärna bränna till i magen och få fingrarna att börja darra….

Detta såg jag: